20-åriga Julia Engborg har begett sig till Tanzania för att jobba som volontär på ett barnhem. Genom Vintage Day som arrangerades under Tranås-månad till förmån för utsatta barn kan vi nu överlämna 2380kr till Amani Orphange Centre. Vi Finns är stolta över att Julia gör detta & hoppas att hon inspirerar andra att vilja hjälpa de som har det svårt..
Amani Orphanage Centre
Okej. Barnhemmet jag jobbar på är otroligt fattigt. Till att börja med är en liten provisorisk eldstad det de kallar kök. Pojkarna sover på madrasser på golvet, medan tjejerna sover ungefär 2-3 stycken i varje säng. Och nej, det är inte trångt, för dom är så oerhört smala. Själva miljön är riktig smutsig, liksom huset. Personalen jobbar dygnet runt alla dagar i veckan; vilket betyder att barnhemmet är deras liv och hem. Margareth, som äger och driver barnhemmet, hade en vision om att hitta ett land där de kunde bygga nya och fräscha lokaler med tillräckligt utrymme för cirka 50 barn. För tillfället hyr hon alltså en lokal och kan inte göra så mycket på området. Inta bygga till eller plantera i landet. Det verkar som att hennes dröm är på väg att bli sann. Nu i dagarna har Margareth blivit given land av en kristen familj från kyrkan där hon är medlem. Hon har alltså fått land, så det problemet är ute ur diskussion. Nu handlar det bara om att hitta sponsorer som kan skänka lite pengar. Men det är så mycket som behöver förbättras förutom lokalerna, men jag vet inte riktigt hur jag ska börja eller med vad. Skolorna i området där jag jobbar är riktigt dåliga. 50 elever som i princip är staplade på varandra, som försöker lyssa på en lärare som är mer utanför klassrummet än i det. De flesta av barnen kan nu säga "My name is..." och "I am...years old". Så engelskan är inget att skryta med, om man exempelvis ska jämföra med Kenya där ALLA kan engelska. Utbildning här är riktigt viktig, men bra är den bara om den är väldigt dyr. Och det säger sig självt att barnhemsbarn i en förort till Dar es Salaam inte är särskilt välbärgade när föreståndaren måste tigga pengar varje halvår för att få ihop pengar till hyran.
Trots allt detta är de här barnen så empatiska och sympatiska gentemot varandra. Och mot oss volontärer. Jag har hört historier om de andra barnhemmen, och Amani är ett av de bättre (vilket gör att jag inte ens vill tänka på de andra hemmens standard). Barnen är så väluppfostrade (på ett sunt och bra sätt). Oftast tänker jag på dom som världens mest vanliga barn med världens finaste leenden, tills jag inser att vartenda ett av de här barnen antingen har blivit övergivna på grund av sjukdom, död, fattigdom eller alkoholism. Det fanns en dag då de var helt ensamma, en dag mellan att bo i ett hem och bo på ett barnhem. Jag vill göra så mycket för dom och är så glad över pengarna som kommer gå till deras nya lokaler, men framförallt till saker de kommer att ha nytta av på ett lekfullt och lärorikt sätt. Två av barnen flyttade till Amani i början av min vistelse. De hade precis förlorat sina föräldrar, som dött i cancer. Till en början visste de inte hur man höll i en boll, eller så ville de inte. De gick tysta, med blicken mot marken. Man hörde ständigt deras tårar. Nu ler dom och springer för att krama mig varje dag jag kommer dit. Det är så sorgligt att de vänjer sig så snabbt, men ändå så bra. Snart kommer de knappt ihåg hur det var att ha en "riktig" familj. Bara hur det är att bo i ett slitet, tomt hus med 15 andra barn i samma situation. Vi alla måste göra det bästa av situationen, men det är riktigt svårt att se på och acceptera deras vardag (trots att den antagligen är enklare och mer problemfri att genomleva än vår).
De kommer vara så glada och tacksamma över vad som ska bli av de här 2380 kronorna som insamlingen givit. Snart kommer deras webbsida vara uppe och då ska jag självklart länka den till er. Men nu avslutar jag med min favoritunge Anthonys favoritmening: Amani Orphanage Centre love you!
Hälsningar Julia
